Vi lämnade Stockholm tidigt på morgonen, den starka vinden skulle avta under dagen så chansen var stor att det skulle bli ett fönster på eftermiddan då det skulle funka. När vi passerade Braehus tittade Johan ut över Vättern och konstaterade att prognosen verkade stämma. Lite för mycket vita gäss, men det behövde inte minska speciellt mycket för att vara optimalt, enligt Johan. Vi parkerade bilen vid husvagnskampingen och gick några hundra meter fram till hanget, väl framme vid hangkanten tittade jag mig förundrat omkring och tänkte tyst för mig själv, tror inte det här är ett nybörjar hang precis. Ingen landning nedanför hanget, bombar man får man bada. Starten och landningen ligger i rotorn bakom hangkanten. Någon startvind finns det inte över huvud taget. Det kommer någon kastvind då och då, kan man se i gräset, men Johan förklarade lugnt att det skulle ordna sig. Man lägger skärmen 90 grader mot hangkanten, när rotorn slår ner drar man upp skärmen. Trasan kommer snabbt upp i flygläge och vrider sig självmant rätt mot vinden, det lät ju enkelt.

Det här med vindmätare var inte uppfunnet på den tiden, här visade Johan hur man använder sin hatt för att se om det är bra tryck vid hangkanten. Han slängde helt enkelt ut hatten över kanten, hatten kom flygande i en hög båge över oss och landade bortom den smala vägen som går längs hanget., då blåser det för hårt förklarade Johan. Det var bara till att plocka fram medhavd matsäck och parawaita ett tag. Efter en stund gjordes hattricket om igen, den här gången hamnade hatten på rätt sida vägen och det var dags att packa upp för att flyga. Eftersom Johan var den erfarna piloten så skulle han vara vind dummy, han sa åt mig att vara ankare, jag nickade men var inte riktigt med på vad det innebar att vara ett ankare i skärmflygarsammanhang. Johan la ut sin skärm på ett ställe där vinden slog ner mer frekvent (syntes tydligt i hur gräset rörde sig). Jag tittade intensivt på gräset och glömde helt enkelt bort det här med ankrandet, Johan drar upp skärmen och den fångas av vinden med en smäll, upp far Johan samma väg som hatten och med samma resultat. Han landade rätt så hårt på sin airbag hitom vägen. När han samlat ihop trasan tittade han förebrående på mig och sa att jag måste hålla fast honom, inte släppa direkt. Jag förklarade ärligt att jag inte förstått vad det innebar att vara ett ankare. Johan förklarade att jag skulle hålla ett fast grepp i selen och inte släppa taget förrän han hade kontroll över skärmen i flygläge. Jag skulle undvika att hålla i det lilla röda handtaget som såg inbjudande ut, det var handtaget till nödisen. Då var det dags att försöka igen, Johan drog upp skärmen, själv lättade jag nog någon meter över marken, 65 kilo explosiv Biggles var i det lättaste laget. När vi tog mark igen skrek Johan att jag skulle släppa och upp for han som en kork.

Väl där uppe verkade själva flygningen vara en baggis, så det borde jag nog klara av tänkte jag. Efter 15 –20 minuter så var det dags för Johan att landa, han valde att flyga längs hangkanten till ett område där hanget är lågt, men han gick för långt bak och hamnade bakom en liten träddunge, med resultat att han fick inslag så det såg ut som om han landade med öron.

Men han kom gående tillbaka med att stolt leende på läpparna så jag trodde att det är så här det skall vara att hanga. Lite inslag får man alt tåla. Nu var det min tur, Johan var ankare och jag drog upp skärmen när det kom en vind pust, Det funkade precis som han sagt skärmen ville faktiskt ställa sig rätt mot vinden. Johan var ett perfekt ankare jag var som fastspikad vid hangkanten, jag skrek till honom att släppa. När han släppte greppet var det som att få en spark i skrevet, jag steg rakt upp, svalde några gånger för att rätta till kulorna, låg säkert hundra meter över hangkanten.

Det var som att flyga i smör i den laminär vinden, undersökte lyftområdet österut och västerut, såg hur lånt ut från hanget det bar. Det var en mycket lycklig Biggles Glider som hangade på riktigt för första gången. När det var dags att landa tänkte jag inte göra som Johan utan försökte landa vid hangkanten. Drog öron och försökte att tajma läget när jag skulle släppa linorna och bromsa, jag hamnade gång på gång i lyftområdet och fick börja om igen.

Hamnade till sist lite för långt bak drog öron och han inte riktigt bromsa innan jag hamnade i backen. Tur att man har starka innebandyben. Jag flög givetvis för långt bak och hamnade i rotorn precis som Johan hade gjort. Efter en kort vila var det bar att flyga igen, andra flyget för dagen var perfekt. Var noga med att placera benremmarna i ett läge där dom inte skulle hamna i konflikt med mina kulor vid starten. Landningen var i stort sett perfekt och som elevlicensare utan hangerfarenhet var dom 40 minuterna i luften som att vara i en drömvärld. Med endorfinet pumpande i blodet gick hem resan mycket lätt och med en hel del nya erfarenheter i bagaget.

Jag lärde mig att för att få flyga måste men vara PÅ, som nybörjare är det ingen som ringer och undrar om du skall med ut och flyga. Det gäller att ta initiativ själv. Samtidigt som man skall vara ödmjuk och inte ge sig på för stora utmaningar så man blir bränd, var inte rädd för att fråga erfarnare piloter om tipps om vad som gäller för just det flygstället.
Biggles Glider