 |
|
 |
|
 |
|
 |
|
 |
 |
|
 |
 |
| När man passerar landningsplatsen så välkomas man av varningsskylten för flygare. Mycket trevligt.
Väl
framme var det daggs för dom vanliga bestyren innan det är
dags att göra sig klar för start. När vi nu stod vid startplatsen så upptäckte vi att det inte fanns en endaste vimpel på startplatsen. Såg-Anders hemma snickrade vimpel låg typiskt kvar i Fredrikafors den också. Vindstruten på toppen står en bra bit från staren och den visade på noll vind. Man är ju på kalfjället så det finns inte så många indikatorer att gå på.
När
toppstruten visade på nordan och jag kände en svag fläkt
i ansiktet drog jag upp skärmen för att känna av
startvinden, jag fick springa baklänges utan att få skärmen
till att stabilisera sig i flygläge. Slutsats, växlande
svag vind så det var bara att ställa in sig på
framåtstart och spring, spring, spring.
Flyget var helt odramatiskt. Jag tog bilen ned för att hämta upp honom för nästa flyg. Jag ville att brorsan skulle få ett par flyg innan termiken skulle bli för stark.
Samma start taktik som det första flyget springa skrå och styra i fall riktningen när skärmen var i flyg läge. Såg bra ut inledningsvis, fick ingen höjd alls och slog i en liten upphöjning nedanför starten, brorsan sa inget då men när han klagade på sin ömmande fot en månad senare förstod jag att han nog slagit i foten rejält i en sten. Alt jag tidigare skrivit om den fina startplatsen på Dundret var jag nu beredd att ta tillbaka. Vi tog en paus och för att se om vinden skulle bestämma sig. Att knapra på medhavd matsäck är aldrig fel.
Efter en kopp te och en macka sen var det min tur att göra ett försök komma iväg. Jag var rätt så spänd då min ProDesign inte har dom bästa start egenskaperna i svag vind. Gjorde en kopia av brorsans startförsök slog i samma kulle men hade turen att landa på den mjuka markvegetationen och inte på en sten. Skam den som ger sig efter den mödosamma vandringen upp till starten igen var det bara att försöka på nytt. Nu gick det bättre, fick inget lyft men klarade kullen med en minimal marginal. Väl i luften kände jag verkligen av ansträngningen i starten. Vinden låg längst berget så det var svag motvind mot den tänkta landningen, skulle jag nå fram eller var det reservlandning platsen som gällde. Ut över granskogen lyfte det lite men inte tillräckligt för att kurva, jag hade i alla fall tillräcklig höjd för att med marginal nå landningsplatsen. Väl framme vid landningen rockade det rejält, försökte kurva men det var för små osammanhängande blåsor för att min kurvningsteknik skulle fungera. Plus landade på vägen och lyckades med konststycket att doppa vingspetsen i en liten vattensamling i diket. Skärmen torkade snabbt i solen medan jag väntade på hämtning. När Såg-Anders dök upp med bilen bestämde vi oss för att åka in till Gällivare och äta lunch.
Nere vid centrum tornar Dundrets nord sida mäktigt upp sig, det måste gå att flyga från nord starten till Systemet och köpa after flight öl, det får bli planen nått annat år.
Efter lunch hade vinden bestämt sig för att det var VNV som gällde, Väst staten finns beskriven på den lokala flygklubbens hemsida, tror nog den nyttjas mest på vintern när det går att köra skoter till starten. Det är en två km vandring med ett par rejäla stigningar innan man kommer fram, se röda linjen.
Naturen är fantastik och man omges av fantastiska vyer. Men efter ett några minuters vandring är man bara koncentrerad på nästa steg och att mentalt intala sig att skärmen inte är så tung och otymplig att bära. Såg-Anders kämpade på med sin skadade fot och bar marsäcken som man verkligen skulle behövde när man kom fram.
Berget var inte alls så brant på västsidan som jag hade tänkt mig, det var flera tänkbara startplatser att välja på. Provade startvinden genom att balansera skärmen ett tag, nu var vinden laminär och fin. Vinden skulle öka på eftermiddag så jag hade lite förhoppningar om att det skulle gå att hanga.
Jag
och matsäcksbäraren (Såg-Anders) åt upp den
medhavda matsäcken och väntade på att vinden skulle
öka ytterligare. Vinden ökade marginellt så det
skulle nog ”bara” bli ett nedflyg, men jag var rätt
spänd inför flyget. Det är ett brett skogsparti mellan
berget och dom myrar som följer vägen mellan Jokkmokk
och Gällivare som var den landnings plast jag hade tänt
mig. Landningsområdet såg i alla fall bra ut från
Västtoppen. Väl
i väg försökte jag hänga kvar längs bergssidan
men det saknades någon meter i vind för att det skulle
funka. Följde bergets västsida mot vägen och det
bar bra i den sneda medvinden. När jag väl nådde
fram till vägen, hade jag säkert en marginal på
400m över marken. Och den fanns där, en gammal uppläggningsplats för grus eller nåt, relativt låga träd omgav grusplanen så landningen var perfekt.
Nu var det ”bara” att ringa efter skjuts, men brorsan kämpade fortfarande på fjället med sin skadade fot så jag bestämde mig för att lifta tillbaka. Borde vara en baggis här i glesbygden, det är inte många skärmflygare som är aktiva så dom man kan ju inte ha tröttnat på liftande skärmflygare i alla fall. Det dröjde ett bra tag innan en bil stannade. Den var fullständigt fullpackade och ut hoppade fyra glade ungdomar som var på väg till Kebnekaise. Jag undrade försiktigt om jag verkligen skulle få plats, inga problem sa man och mycket riktigt man tog ett par ryggsäckar i sina knän så att jag fick plast med min skärm där bak. Inklämd i baksätet satt jag med ett par mycket trevliga tjejer och förklarade tjusningen med skärmflygning.
När Såg-Anders plockade upp mig utanför Gällivare så bestämde vi oss för att dra mot kusten och ge upp för denna gång. Nu var inte strapatserna över, söder om Gällivare var det massor av ren. Dom samlas längs vägarna för att undvika ohyra och beta i väggrenen
Dom har en benägenhet att plötsligt springa ut på vägen när dom blir skrämda Att jag undvek en kollision den här kvällen var mera tur en skicklighet.
Vad lärde jag från denna resa, jo att en vimpel i anslutning till starten är mycket bra att ha när startvinden är oberäknelig. Man tror att man kan känna av vinden men ack så man bedrar sig. Med en vimpel på startplatsen skulle nog denna resa blivit betydligt mer lyckad, Såg Anders hade sluppit en ömmande fot, själv hade jag kunna koncentrera mig på att hitta termik i stället för att fysiskt och mentalt trött sitta i selen och bara glida ned. Biggles
Glider |
